Klimatneutralitet och klimatkompensation är komplexa och omdiskuterade områden. Vad gäller klimatkompensation kan aktörer välja att kompensera för en del, alla eller mer än sina utsläpp. När en produkt eller tjänst inte innebär några utsläpp eller har klimatkompenserats för utsläppen kan den alltså kallas klimatneutral. FN:s klimatpanel definierar klimatneutralitet som när aktiviteter inte resulterar i nettoutsläpp av växthusgaser i klimatet. Alltså bör eventuella utsläpp balanseras av att en motsvarande mängd utsläpp avlägsnas och fångas in från klimatet. IPCC (International Panel on Climate Change) går steget längre och menar att klimatneutralitet också bör ta hänsyn till andra luftföroreningar utöver växthusgaserna, som exempelvis aerosoler och sot, samt biogeofysiska effekter som jordens reflektionsförmåga. Nettonollutsläpp anses emellertid ha en mer vetenskaplig definition då växthusgaser från produktens alla faser genom hela livscykeln ha minskats, avlägsnats eller klimatkompenserats för under en specifik tidsperiod.

Klimatkompensationen för att bli klimatneutral kan inkludera projekt som infört förnybar energi, exempelvis vindkraftsparker eller solpaneler, som minskar koldioxidutsläpp då de ersätter fossilbaserad energi. Det kan också innefatta initiativ som resulterar i energieffektivisering och minskad användning av fossila bränslen. En annan vanlig form av klimatkompensation är aktiviteter som ökar upptaget av koldioxid från atmosfären och binder den i kolsänkor, som kan utgöras av BECCS (Bio-energy with carbon capture and storage), DAC (direct air capture) eller av trädplantering. Därmed kan åtgärder som förebygger avskogning också räknas till dessa projekt, då det bidrar till att kol som är bundet i veden kvarstår i träden.

Med det internationella klimatavtalet Kyotoprotokollet, år 1997, togs flexibla mekanismer fram tillsammans med en reglerad marknad för utsläppshandel länder emellan. Därefter räknas resten till frivillig klimatkompensation. I början av utvecklingen för marknaden för frivillig klimatkompensation användes EU:s utsläppshandelssystem EU ETS (Emissions Trading System), men detta har idag slutat användas i detta syfte. Idag finns flertal certifieringssystem för utfärdande av utsläppsminskningsenheter för aktörer som frivilligt vill klimatkompensera, som exempelvis VCS (Verified Carbon Standard) och Gold Standard. Samtliga frivilligstandarder går däremot under namnet VER (Verified Emission Reductions). För samtliga frivilligstandarder bör särskilda krav uppfyllas. Till dessa inräknas additionalitet, vilket innebär att utsläppsreduktionerna inte skulle skett utan de finansiella intäkterna från klimatkompensationen samt permanens, som förutsätter att klimatnyttan inte är reversibel, utan att klimatfördelarna består över tid. I övrigt bör föreskrifter som förebygger dubbelräkning av klimatkompensationen också säkerställas.